Biarritz

Det som framförallt finns kvar på näthinnan efter besöket i Biarritz är vågorna.

Staden längst ner i sydvästra Frankrike är ett surfer´s paradise – men även utan bräda kan man njuta av de mäktiga vågorna.

Men där finns mer. Mycket mer. Som en härligt doftande, färgsprakande saluhall.

Att vi skulle till San Sebastian, alldeles innanför gränsen på den spanska sidan, var klart redan när vi lämnade Göteborg.

Biarritz fanns med som en joker. Kanske – kanske inte.

Men när vi väl hade besökt Omaha Beach och Mont-Saint-Michel och körde den ganska långa sträckan söderut bestämde vi oss för att Biarritz skulle bli vårt sista franska stopp på väg mot Spanien.

Vi hade bokat platser (våra kompisar Martin och Carin var också med) på Camping Biarritz som vi tyckte låg bra till för ett stadsbesök – utöver att dom tog ACSI-kortet.

Vi kunde välja mellan el eller inte el till husbilen. Vi valde att spara en femtiolapp för vart och ett av de två dygnen på att inte ansluta till elnätet eftersom vi har både solceller och litiumbatteri.

Det var tur att vi hade bokat, på eftermiddagen var det fullt.

Jag tänkte börja med att ta ett dopp i campingpoolen, men fick inte eftersom det krävdes badbyxor utan ben. Alltså sådana som man knappast ser längre i Sverige. Av hygieniska skäl, löd förklaringen i receptionen.

När vi packade badkläderna för att gå de sju hundra meterna ner till havet packade vi dock ner våra vanliga badkläder i ryggsäcken.

Eftersom campingen ligger högt var det nedförsbacke hela vägen, den sista biten fick vi använda trappor.

Där nere fick vi vårt första möte med Biarritz vågor, de som lockar surfare från hela Europa att åka dit med sina brädor.

Det blåste lite grann, men inte speciellt mycket för oss som bor vid havet och är vana vid att det fläktar.

Men vågorna, vågorna. När vattnet pressades mot land och det blev grunt – då blev det tryck.

Röda flaggor markerade att det var badförbud på nästan hela stranden. Endast mellan två andra flaggor, där det fanns en badvakt, fick man hoppa i.

Därför blev det inte så mycket bad. Doppade ben, men inte så mycket mer. För det fåtal surfare som låg och plaskade var dock vågorna inte tillräckligt kraftfulla.

Som vid många campingar fanns det även utanför den i Biarritz en busshållplats som gick en gång i halvtimman. På några minuter tog den oss in till stan. Regnet hängde i luften och började falla medan vi satt och åt var sin hamburgare på en uteservering. Jag vet, är man i Frankrike är hamburgare inte första valet. Men den här kvällen fick det bli så. Och den var riktigt god.

När vi tog bussen in till stan nästa dag behövde vi inte bekymra oss för regn. Det var inte strålande solsken, men ändå en skön dag.

Vi tog en lite annan väg mot centrum än vad vi gjorde kvällen före. Den ledde till marknaden där det framförallt fanns kläder till försäljning, men även en del hantverk.

Marknadsstånden bildade också förgård till saluhallen. Jag gick mot den med de förväntningar jag ofta får när jag hör ordet saluhall.

Det kan vara den på Kungstorget hemma i Göteborg eller Kville saluhall några kilometer därifrån. Eller kanske Torvehallarna i Köpenhamn eller den fantastiska mitt i Barcelona.

När vi gick in genom dörrarna till saluhallen i Biarritz kom dofterna direkt. Och framför ögonen fanns alla dessa färger, som jag framförallt minns från Barcelonas saluhall.

Vi köpte vare sig frukt eller grönsaker, men att se allt ger också en tillfredställelse. Däremot ställde vi oss i kö till den leende kvinnan som inte bara sålde bröd utan även skivade dem om man så ville. Och det ville vi.

Självklart fanns där även olika slags köttprodukter, ost och annat.

På andra sidan den stora saluhallen fanns ett likadant hus, dock något mindre. Där hade alla fiskälskare sin julafton.

Marknaden/saluhallen var också början på det område där vi började stöta på mer folk.

Så här en vardag mitt i september var det absolut inte fullsatt på kaféerna, men där fanns en del som njöt av fika medan de kikade på människorna som passerade förbi.

Vi fortsatte ner mot havet, som vi dittills inte hade sett. Reaskyltarna fanns utanför en del butiker, men det som Martin och jag och framförallt la märke till var björnen som stod på andra våningen på ett hus och såg ut över gatan nedanför.

Dessutom kunde den se bort mot Biarritz största kyrka, Saint Eugenie-kyrkan. Vår vana trogen gick vi fram till kyrkporten och gick in.

Men där fanns en avspärrning alldeles innanför entrén och vi fick nöja oss med att studera kyrkans innandöme från den plats där vi stod.

Utanför kyrkan syntes havet ytterligare en bit nedåt. Vi tog oss ner till vad som kan beskrivas som en högt belägen strandpromenad.

Biarritz må vara känt som ett paradis för surfare, men jag vill påstå att det också är ett paradis för oss som gillar ett levande, otämjt hav. Ett intresse som vi uppenbarligen delar med många.

För åt båda hållen från där vi stod gick människor och tittade ut över muren mellan gatan och stranden och havet nedanför. Det gick inte snabbt, många stannade för att fotografera eller kanske bara njuta av utsikten.

Eftersom kaffetarmen började göra sig påmind letade vi efter ett lämpligt ställe där alla fyra kunde sätta sig, packa upp innehållet och njuta av kaffe och baguett. Vi valde ett stenparti i den lilla hamnen.

Medan vi satt och fikade beundrade vi kraften i havet när vattnet slog hårt mot murarna som omger hamnen.

Båtarna låg tryggt innanför, men rörde sig enhetligt tillsammans när vattnet kom forsande i den ena eller andra riktningen.

Jag satte mig med mobilkameran för att vänta in några riktigt häftiga, skvättande vågor. Men det blev som det blir ibland, verkligheten var väldigt svår att fånga på bild.

När kaffet är slut gick vi först en bit norrut där vi stod och kikade på ett antal surfare som gled omkring en bit ut i havet i väntan på VÅGEN. Men de fick mestadels vänta förgäves, endast vid ett par tillfällen såg vi att någon stod några sekunder upprätt på en bräda på en vågtopp.

Badkläderna fanns i ryggsäckarna, men vi insåg att det inte skulle bli något havsbad denna dag heller.

De flesta människorna rörde sig söderut på standpromenaden. Där fanns några utsiktspunkter där man kunde gå ut eller upp för att få den större bilden av Biarritz vid havet.

Vi kom också till några väldigt speciella klippformationer där alla fick chansen att bli lite blöta. Men alla ville inte ta den.

Några blev till och med överraskade då de i selfieposition flög framåt efter att ha fått en kalldusch i nacken och på ryggen trots att det var många meter ner till vattnet.

Ännu längre bort passerade vi ett monument över de Biarritz-bor som omkommit i de båda världskrigen. Ett enkelt monument att stanna till vid och än en gång fundera över det elände som kommer när folk inte kan hålla sams.

Lite nedanför fanns en bro som ledde ut till ännu en klippformation, där det skvätte ännu mer.

Vi ställde oss i kön för att komma ut till en speciell plats där berget bildade en ram när man fotograferade någon med havet i bakgrunden.

När det var vår tur gick vi nedför trappan och kände en märklig doft, som vi inte är vana vid. De blanka ögonen på de tre killarna med en tunn cigarett som gick runt mellan dem gav förklaringen.

Det blev ju inget bad, men jag var ändå nyfiken på hur det skulle vara att bli nedskvätt med lite gött havsvatten längst in i Biscayabukten.

Jag gick så långt ut som möjligt, ställde mig med ryggen mot havet och höjde mobilen i selfieläge. Jag väntade och väntade, men inget hände.

Men gubben efter mig, han blev minsann alldeles dyblöt. När jag såg honom på stan lite senare hade han fortfarande mörka fläckar på ryggen. Så orättvist.

En ny chans att bada dök upp när vi gick tillbaka mot bussen. En ganska smal strandremsa låg relativt skyddad, där fanns en hel del människor som låg och njöt i nästan-solen.

Men bara en liten bit ut i vattnet såg det ut som vanligt. Vågor, kraftiga vågor.

Det blev inget bad i sommarparadiset Biarritz.

Men jag kommer alltid att minnas staden. För vågorna.

Stefan 19 september 2025