Avignon
Äntligen fick jag gå på Pont d'Avignon – bron vi sjöng om när jag gick i sjuan

För 55 år sedan började jag läsa franska i sjuan.
Det var då någon gång som jag första gången hörde sången ”Sur le pont d’Avignon”
Sen följde den mig genom högstadiet och in i gymnasiet.
För några veckor sedan stod jag för första gången på den berömda franska bron.
Avignon var ett av de första namnen jag plitade ner vi innan vi gav oss i väg på höstresan till Frankrike.

Jag visste att det är en intressant stad, inte minst för det var där som påvarna bodde och verkade den tid på 1300-talet då de inte var i Rom.
Men framförallt handlade det om att jag ville gå på Pont d’Avignon, eller Pont Saint-Bénézet som är det ursprungliga namnet på den gamla stenbron.
Jag har ingen bucket list som jag åker runt för att uppfylla. Men det finns grejer som jag verkligen vill se.
Typ när vi åkte till den italienska klacken för att se hur en såg ut. Eller när vi åkte till Vieste på den italienska ostkusten för att staden ligger på vad som ser ut som en utväxt på samma italienska stövel.

Och bron i Avignon skulle jag gå på en gång. Punkt.
Läget kom när vi skulle börja vända hemåt efter fem veckor i Frankrike med husbilen.
Vi hade precis varit i Agde och Pezenas och avslutat med ett par nätter i Sète (inlägg kommer så småningom) innan vi styrde norrut.

På väg till Avignon gjorde vi en liten avstickare till den fantastiska världsarvsakvedukten Pont du Gard.
Vi är ju vana vid att när vi ska till städer bo lite i utkanten och cykla eller ta bussen in till centrum.
När jag några dagar tidigare letade ställplats eller camping visade sig den gamla påvestaden vara ett undantag. Camping Bagatelle låg mitt i stan. När det på deras hemsida stod att det bara var tio minuters promenad till Påvepalatset och Pont d’Avignon var saken klar. Dessutom kunde vi använda vårt ACSI-kort för att få ner priset.

När vi kom fram till entrén såg vi direkt att det inte bara var snack. Campingen ligger på ön Île de la Barthelasse, som är något så unikt som en ö mitt i en flod.
För på båda sidor om ön flyter Rhone, Frankrikes tredje längsta flod. Nedanför campingen, på den östra sidan av ön, såg vi påvepalatset torna upp sig.

Och när vi vred huvudena åt vänster såg vi den: Pont d’Avignon. Men jag måste säga att blev överraskad. Jag hade inte riktig koll på att den var stympad och inte nådde ända fram.

Vi rullade in på campingen och fick en bra plats en bit in.
Efter lite mat och en stund tillbakalutade i campingstolarna var det dags att utforska Avignon. Eller åtminstone stans gamla centrala delar.

Många städer har ju numera en stor skylt på en central plats så att man ska veta i vilken stad man är. #Avignon sträckte ut sig på det förhållandevis smala utrymmet mellan campingen och floden.

Från bänken bredvid hade vi en magnifik utsikt mot påvepalatset på andra sidan – och den stympade bron till vänster.
Vår väg över floden blev Pont Edouard Daladier, en bro med bilar, cyklar och fotgängare. Till skillnad mot Pont d’Avignon når den båda sidor av den östra grenen av Rhone.

På andra sidan bron gick vi mot den närmaste öppningen i en av Europas bäst bevarade stadsmurar. Den åtta meter höga muren som började byggas på 1300-talet är verkligen imponerande.
Från campingen hade vi med oss en papperskarta, som vanligt med föreslagna sevärdheter utmärkta.
Vårt första mål för promenaden var ganska självklart, påvepalatset som vi redan hade sett flera gånger från olika vinklar.

Det var inte speciellt långt dit, men vi gick inte snabbaste vägen. Ville se oss lite omkring när vi ändå var ute och lufsade.

Det finns många kyrkor i Avignon, vår vana trogen stannade vi till vid en: Saint-Agricol-kyrkan.

Som vanligt kände vi också på handtaget på kyrkporten och gick in när dörren öppnade sig.

När vi närmade oss det centrala torget Place de l’Horloge stötte vi på allt fler människor som var ute och gick.

Torget var ett sånt där som vi gillar med kaféer, restauranger – och folk i rörelse.
Vid torget ligger även Hotel de Ville, det vill säga stadshuset.

När vi fortsatte gick vi även förbi Opéra Grand Avignon, eller Theatre som det står på fasaden.
En liten stund senare öppnade sig en stor öppen plats framför oss. Vi var framme vid Palais des Papes, påvarnas palats.
Och det var en imponerande syn.

Jag backade så långt jag kunde för att ta en bild på hela palatset. Men det gick inte, trots en hyfsad vidvinkel på mobilkameran. Jag fick nöja mig med nästan hela fasaden.
Vi gick mot huvudentrén där vår ryggsäck blev genomsökt innan vi kom in till biljettkassorna. Som pensionär är det ju alltid kul att det är lite billigare för oss som har fyllt 65.

Biljettförsäljaren frågade om vi skulle ha biljetter även till bron. Ni som har läst så här långt förstår att det var en ickefråga.
Det var ju för bron vi (jag!) hade kommit till Avignon.
Vi räknade med att det skulle ta så där en timme att gå genom palatset. Och att vi därefter i lugn och skulle hinna ägna oss åt bron innan ingången dit stängde.

Ganska snart insåg vi att det inte skulle bli så.
Vi gick genom sal efter sal.

Några gigantiska med väldigt högt i tak.
Andra mindre med helt andra grejer att kika på.

I ett rum fanns lite minnessaker efter de sju påvar som på 1300-talet bodde i Avignon när det hade skurit sig med Rom.

Två av dem finns för övrigt begravda i grannbyggnaden, Avignons katedral – Notre-Dame des Doms.
Palatset började byggas 1335 och bygget höll på till 1364.
Då hade påvarna verkligen fått en ståndsmässig byggnad att leva i.

Vi följde typ en snitslad bana, stannade till på olika ställen, läste och spanade ut över nejden.

Trappor ledde oss uppåt där vi fick riktigt bra utsikt över Rhone bort mot campingen.

Nittio grader åt andra hållet såg vi istället ut över den södra delen av gamla stan där Saint Pierre-basilikans torn stack upp mot skyn.

På väg neråt var det ännu fler salar att passera och reflektera över. Då hade vi sedan länge förstått att bron fick vänta till nästa dag.

Ett avbrott mot stenblock, höga väggar och en del konst kom mot slutet av vandringen när vi kom ner till den påvliga trädgården.

Medan någon osynlig spelade saxofon någonstans i närheten gick vi genom den vackra, välskötta trädgården.
Några timmars promenerande på stengolv och upp och ned för stentrappor började kännas i benen.
Stoppen blev färre, läsandet på informationsskyltarna mindre frekvent.

Eftersom katedralen Notre-Dame des Doms, byggnaden bredvid, inte var öppen blev det inga fler kyrkobesök.
Vi beslutade oss för att ta snabbaste vägen tillbaka, även om min gång var varken snabb eller spänstig.
Lite märkligt var det dock att vi trots allt detta promenerande hade mitt huvudmål kvar; Pont d’Avignon fick vänta till nästa dag, det fick bli en ny promenad innan vi checkade ut.
Nästa morgon var det ett väldigt liv utanför campingen. Vi hade fått reda på att vi fick vänta med vår utcheckning till klockan halv tolv, vilket passade oss bra med tanke på att vi skulle till bron.

Anledningen var att det för första gången arrangerades ett maratonlopp i Avignon. Vilken ynnest. Något att berätta för barnbarnen: ”Vet du att farmor och farfar såg den första upplagan av Avignon maraton?”. Eller inte.
Starten gick vid Avignon-skylten, alldeles utanför campingen.
När vi återigen passerade över Rhone fick vi ta det försiktigt så att vi inte gick i vägen för de löpare som sprang en hel eller en halv maraton.

Det syntes att det inte var någon elittävling. Några löpare såg ut som att de skulle få problem att klara de 4,2 milen.
Vi kom fram till ingången till bron en eller två minuter i tio på förmiddagen och fick därför vänta tills de öppnade – klockan tio.

Eftersom vi hade biljetter kvar sedan dagen före var det bara att gå fram och ta var sin audioguide och gå upp på trappan till broöppningen, ett porthus som byggdes samtidigt som bron.

Jag måste erkänna att det var lite andäktigt att äntligen stå här, på tröskeln till bron som hängt med mig sedan sjunde klass.
Den första bron var i trä och byggdes i slutet av 1100-talet. Och höll i 40 år.

Den 900 meter långa stenbron med 22 bågar började byggas 1234 och gick över båda grenarna av Rhone, och ön Ile de la Barthelasse, till Villeneuve-lès-Avignon där det också hade byggts slott och befästningar.

Bron byggdes dock lite väl klen och den ständigt översvämmande floden underminerade den och stora delar av bron kollapsade på 1600-talet.

Det är därför bron nu är stympad och med endast fyra bågar bara når en bit ut i Rhone.

Men den biten räcker för att tillsammans med påvepalatset och den historiska stadskärnan sätta Avignon på Unescos världsarvslista.

Och Avignon finns äntligen även på min lista över upplevda måsten.
Anette försökte få mig att sjunga när vi stod på bron. Men sång är inte min grej.
Det får räcka med att jag har gått på bron:
”Sur le Pont d’Avignon
L’on y danse, l’on y danse
Sur le Pont d’Avignon…”
Stefan 9 oktober 2026



6 Comments
bmlarsreseblogg
Vilket härligt inlägg, nästan så vi kände det dimmor vi var tillbaka i Avignon och självklart började visan surra i huvudet, precis som jag gick och nynnade på den de båda dagarna vi tillbringade i staden. Lars däremot tittade på mig och undrade vad det var för sång…
En alldeles underbar stad var det och vi bodde också på den campingen, finns det ens något annat ställe, bra var det hur som helst. Dit skulle vi kunna tänka oss att åka tillbaka.
Anette Nilsson
Det verkar som att alla som läst franska i skolan kan den sången. Jag läste inte franska men har hört Stefan läsa orden massa ggr. Sjunga den gör han inte🤣. Och det var en trevlig stad. Verkligen trevlig.
JoY
Tänk så många minnen som kommer upp när man läser andras inlägg om platser man själv har besökt. Berättade just för Jakob att ni varit där, varpå han genast började sjunga Sur le Pont dÁvignon. Den sjöng vi när vi gick ut på bron för herrans massa år sedan. Stod även på samma camping som ni gjort, perfekt läge för att gå till stan. Kul att vara åskådare till 1:a maratonloppet i stan. Trevlig helg
Anette Nilsson
Jag har ju inte läst franska själv men inser att det är massor av människor som tydligen lärt sig samma sång. Fått det till oss av många när vi sagt vi varit där😂
Anna Maria Wiman
Avignon är en av platserna på min bucket list och påvepalatset vill jag besöka. Så härligt ni beskriver det.
Bron däremot… kanske var det ingen översvämning… kanske dansades den sönder 😉
Anette Nilsson
😂😂😂😂. Ja, vem vet. Men det var i alla fall inte Stefan som dansade sönder den. Dansa är det värsta man kan göra enligt honom😝