Åsens by

Det är elva mil till Astrid Lindgrens födelseort Vimmerby.

Men när vi kommer in i kulturreservatet Åsens by känns det ändå som att kliva in i Astrid Lindgren-land.

Röda hus, höns och tuppar, fruktträd och åkrar.

Åsens by – byn där tiden stannade, står det mycket riktigt på deras hemsida.

Vi har tidigare varit i fyra svenska kulturreservat med olika karaktär:

I Stensjö by såg vi dignande äppelträd och biodlare i skyddsdräkt i en härlig miljö.

I Äskhult såg vi när korna samlades in för vintern och stora arbetshästar drog en plog genom jorden.

I Gräfsnäs slottspark njöt vi av en vacker slottspark vid den gamla slottsruinen.

På Gunnebo slott var det raka rader med träd och buskar runt slottet.

Vårt femte kulturarv blev alltså Åsens by, två mil sydost om Gränna.

1999 beslutades att vi i Sverige ska ta hand om och vårda våra kulturpräglade landskap. År 2000 inrättades det första kulturreservatet, Åsens by.

Vi hade stått med husbilen på Bauergårdens ställplats på natten och hade inte ens en mil att köra dit.

Den sista körsträckan var, precis som på de andra kulturreservaten i lantbruksmiljö som vi har besökt, en grusväg. Logiskt. Asfalt funkar inte så bra i den miljön.

Regnet hängde i luften, det var kallt för att vara i mitten av maj. Det var tomt på parkeringen utanför kulturreservatets staket – både när vi kom och när vi åkte därifrån.

Vi passerade genom grinden i slanstaketet (eller trägärdsgård, som jag fick lära mig att det också kallas), där fanns en del information och en skylt som hälsade oss välkomna.

På förmiddagen hade vi gått i trolsk skog i konstnären John Bauers hembygd (inlägg kommer senare), nu kom vi till en helt annan miljö där det dock fanns inslag av mossa och lavar som vi förknippar med just John Bauers konstnärskap.

Exempelvis när vi kom fram till de första husen.

Till vänster såg vi åkrar och ängar, till höger fanns jord att bruka och rakt fram en kort ”tunnel” under de första husen vi kom fram till.

Eftersom det var grått med regntunga moln ovanför våra huvuden hade vårväxtligheten andra färger än vad de skulle haft om solen hade lyst. Mysigt. Lite bauerskt.

Vi kom in bland de röda fina husen på den första av gårdarna som ingår i Åsens by.

En gammal rostig plog stod några meter över ängarna nedanför och markerade att vi hade kommit till bondemiljö.

Lite längre bort såg vi den första av de små skyltarna ovanför ytterdörrarna där namnet på respektive hus stod. Och vid väggarna fanns även runda tavlor med namnet, ett par raders text och en QR-kod som man kunde scanna för att lära sig mer.

Jag valde att gå uppför rampen till gårdsmuséet. Jag passerade ännu en skylt med en QR-kod. Men den här ledde till en dansvideo som hade spelats in där, utanför ladugården som nu är museum.

Inne i muséet fanns mycket att se på om hur det var på gården långt in på 1900-talet, innan traktorer och nya redskap gjorde sitt intåg.

Inredningsdetaljer från en svunnen tid varvades med jordbruks- och trädgårdsredskap. På höga skyltar presenterades livet på gårdarna under olika årstider. Enkelt och pedagogiskt.

I ett hörn fanns en spinnrock och annan utrustning som användes för att hantera garn.

Mitt på golvet i ett annat rum fanns den breda, men väldigt enkla, maskinen som användes när det var dags att så på ägorna.

När vi lämnade muséet kändes det som att vi visste lite mer om hur det var på gårdarna på den tid då våra mor- och farföräldrar växte upp.

En liten bit från muséet fanns hönshuset med en grupp Ölandshöns, men även tuppar.

Vår lånehund Isa blev väldigt nyfiken och stod en stund och stirrade genom hönsgårdsnätet.

Nästan lika intressant var det en bit bort där Mellerudskaninerna fanns i sina burar.

Andra djur med intressanta namn, gammelsvenska lantraser som tas om hand i Åsens by, är Rödkullkor, Gutefår och Linderödssvin. Dom släpps ut lite närmare sommaren.

Vi passerade ytterligare en grupp hus och en skylt som lockade med kafé om vi fortsatte gå i samma riktning.

Men först tog vi en sväng upp till den gamla prästgården, med anor från 1500-talet, som numera är vandrarhem. Sammanlagt finns det fem hus i området där man kan bo, tre av dem ingår i prästgården.

Nedanför prästgården ligger ett väldigt speciellt hus, Teklas hus. Där bodde Åsens bys sista invånare, Tekla Svensson.

Hon föddes 1902 och bodde i sitt hus tills hon 1989 flyttade in på ett äldreboende.

När Tekla försvann förföll hennes hus precis som de andra husen i byn. Men efter några år påbörjades den process som så småningom ledde till att hela byn blev ett kulturreservat.

Med varsam hand renoverades husen, byn väcktes till liv. Teklas hus är i dag i samma skick som det var 1989. Ett gammaldags bostadshus utan el och indraget vatten.

Och i trädgården finns äpplen och annan matnyttig växtlighet – men även prydnadsväxter.

Vårt sista stopp blev i en annan ladugård där det bland annat finns reception, kafé och gårdsbutik.

Det gick att handla i butiken, men kaféet var inte öppet när vi var där. Under sommarsäsongen är båda dock öppna.

Vi kikade lite på utbudet och pratade med den trevliga kvinnan bakom disken i receptionen.

När vi gick därifrån sa vi som vanligt: det får bli en fika nästa gång vi kommer dit.

Det är också vid denna byggnaden som vandringslederna börjar.

Husbilsfolk som vi är gick vi också och kollade ställplatsen innan vi gick tillbaka till vår husbil på parkeringen. Ställplatsskylten pekade mot gräsplätten där det finns plats för fem husbilar. Där finns ingen el eller möjlighet att tömma latrin eller gråvatten.

Men står man där över natten får man använda toaletten som finns i ladugården/butikshuset.

För den som vill se lite mer av Åsens by är det bara att klicka på den här länken.

Stefan 19 maj 2026