Arendal

En gång i tiden spelade Arendal en viktig roll i sjöfararnationen Norge.

Men det är en stad som inte bara lever på minnen.

Dagens Arendal är inte minst en populär sommarstad vid havet – med gamla trähus.

Arendal är ett namn som man stöter på rätt ofta när man som vi bor i Göteborg. Det är ett industriområde på Hisingen där det fram till 1989 fanns ett varv.

Arendal på norska Sörlandet hade jag mindre koll på. Jag visste bara att en del båtar tillverkats där.

När vi åkte från Risör, första stoppet på Sörlandet för oss, hade vi insett att vi behövde tanka diesel i husbilen inom så där 20 mil. När vi svängde av E18 mot Arendal insåg vi att det var platsen där det skulle göras.

För dieseln kostade ungefär fyra kronor (norska eller svenska, det är ungefär lika mycket nu för tiden) mindre där än vad den gjorde utefter vägen och i Risör fem mil bort.

När jag tryckte pumpmunstycket i bilen och började fylla frågade jag mannen som tankade på pumpen bredvid vad det kom sig att bensin och diesel var så billigt där.

– Ingen aning, svarade mannen. Men här är det billigast i hela landet.

Lite nöjd var jag när vi rullade vidare ner mot staden och den parkering/ställplats, med till synes väldigt fint läge enligt appen Park4night, som vi hade tänkt oss som vårt hem det kommande dygnet.

Men när gpserna (vi använder alltid minst två, husbilens fasta och den tillköpta Co-pilot) skickade oss fram och tillbaka genom en tunnel utan att vi hittade platsen tvingades vi bredda vårt sökområde.

Något mer ställe att stå på inne i stan hittade vi inte. Det fick bli en camping ute på Tromöya, Sörlandets största ö som man når via en bro, istället.

Så mycket till camping var det dock inte när vi kom till Hove Leirsenter.

Det var en stor lägergård med mycket aktiviteter – och en stor gräsmatta där husbilar kan stå. El och tillgång till toalett och dusch en bit från husbilen ingick i priset.

Eftersom jag fortfarande inte är i gång ordentligt för att cykla med mitt opererade knä blev det till att ta bussen den dryga milen in till Arendals centrum.

Men först hade vi en dryg kilometer att gå till vägen där bussen gick. Inte så långt, egentligen. Men ganska långt om man inte är fullt återställd efter ett knäledsbyte.

Och när vi kom fram till bussvägen fanns där ingen hållplats. Anette gick och frågade en man utanför ett hus var hållplatsen fanns. Han svarade att vi skulle ställa oss vid vägkanten och vinka, det brukar funka.

Och det gjorde det. Jag satt på en sten och vilade med gångstavarna framför mig när Anette ställde sig vid sidlinjen och höjde handen.

Vi var väldigt nöjda när vi såg hur bussen saktade ner och svängde in till kanten.

Från bussfönstret såg vi en del av Arendals vackra omgivningar. Och det gick att förstå det perfekta läget som låg bakom Arendals storhetstid på 1800-talet.

Vi klev av vid busscentralen i centrum utan att ha speciellt bra koll. Ibland är det så, vi har inte researchat speciellt väl. Det jag visste var att det fanns en central halvö som hette Tyholmen. Där skulle det bland annat finnas gamla trähus – och det gillar vi ju.

Dessutom rekommenderades ett besök vid hamnbassängen, granne med Tyholmen, med det för svenska öron lite skojiga namnet Pollen.

Direkt när vi började gå såg vi spåren av något som vi hade snappat upp under den relativt korta googlingen av Arendal: Arendalsuka. Alltså Arendalsveckan.

Sverige har sitt Almedalen varje sommar. Då vallfärdar politiker, PR-människor, journalister, lobbyister och andra politiskt intresserade till Gotland för några dagars umgänge och utbyte av tankar.

Norge har Arendalsveckan, som sägs vara mycket större. Vi kom dit på en lördag, ukan skulle dra i gång på måndagen. Det var en anledning till att vi vara lite tveksamma till att åka dit.

Vi såg skyltar lite här och där, vita tält var resta överallt, informationsplatser var upprättade – men ännu hade folket inte kommit. Därför kunde vi i lugn och ro promenera omkring.

Vi började med den vackra Trefaldighetskyrkan som syntes över stora delar av staden. Den är kyrka nummer tre med samma namn och byggdes i slutet av 1800-talet.

Som ofta satte vi oss ner några minuter och njöt av stillheten och kollade interiören; taket, väggarna, fönstren och målningarna. Inte pråligt, men vackert.

Vi fortsatte ut på Tyholmen där det blåste allt mer ju närmare vi kom havet. Strandpromenaden var i stort sett folktom.

I en restaurang med stor uteservering satt några gäster innanför stängda glasrutor.

På kajen vid det fina, gamla rådhuset fanns knappt en människa. 

Men tält och skyltar för Arendalsuka visade att det skulle bli annorlunda två dagar senare.

Vi kom fram till något som vi hade sett på bilder på nätet. En pool, flytande i havet.

Några meter ut från bryggan kunde man bada i konstgjord miljö istället för att ta en dopp på den lilla sandstranden bredvid.

Själv är jag absolut ingen poolgubbe, föredrar badvatten i det fria. Men där finns säkert en poäng, för på bilderna vi hade sett var den populär.

Vi fortsatte upp på höjden som täcker en stor del av Tyholmen.

Och där kom vi till något som ständigt lockar oss. Trähus. Oavsett om det är i Kungälv, Hjo eller Nora. Eller korsvirkeshus i tyska städer som Celle och Quedlinburg.

Trä i och på byggnader lockar oss.

På Tyholmen fanns hus i olika färger.

Vi gick på kullerstenar i några smala gränder.

Vi beundrade växtligheten i några små trädgårdar.

Den gamla träbebyggelsen på Tyholmen är fin, även om området inte är så stort.

Vi passerade återigen kyrkan på väg till det andra stora delmålet: Pollen. Namnet har inget med allergi att göra. Pollen är ett gammalt norskt ord som användes för att beskriva en grund vik eller något annat grunt vattenområde.

Till skillnad från den stora öppna hamnen på Tyholmen är Pollen begränsad. Det är en relativt smal återvändshamn.

Några fina båtar, framförallt vackra Boy Leslie från 1911, drog till sig de flesta blickarna från passerande flanörer. Men de allra flesta tycktes vara på väg till någon av restaurangerna utefter hamnens sidor.

När vi satte oss på Castelle Bar och restaurang för att äta fick jag en förnimmelse av att det kändes lite som att sitta i Nyhavn i Köpenhamn. Men i brist på medhåll släppte jag den jämförelsen utan att bråka.

Arendal är mycket mer än det vi upplevde. En båtfärd bland öarna hade säkert bjudit på magnifika upplevelser, konstmuseet Kuben hade förmodligen också förtjänat ett besök. Men mitt rehabtränande knä begränsade vår upptäckarlust.

Det var en relativt kort promenad till bussterminalen. Vi såg till att vara i god tid.

När jag betalade våra biljetter med kreditkortet reagerade jag på att det kostade 64 norska kronor var, vilket är nästan lika mycket i svenska pengar. När vi åkte till stan hade vi tillsammans betalat 64 kronor. Jag frågade chauffören varför det var så dyrt.

Han svarade kort att det kostar 64 kronor per person och la till, när han började svänga ut från hållplatsen, att det är billigare att köpa biljetter genom appen.

Jag noterade för kommande norska bussfärder.

När vi närmade oss platsen där vi hade hoppat på bussen några timmar tidigare frågade jag om chauffören kunde släppa av oss vid infarten till Hove Leirsenter.

Han såg lite frågande ut, men utförde uppdraget enligt önskemål.

Stefan 15 augusti 2025