Anundshög

På långt håll ser det ut som ännu ett fält på den stora slätten utanför Västerås.

Men när vi kom närmare såg vi den stora gravhögen och stenar i olika formationer.

Anundshög med lämningar från vikingatiden och järnåldern var en riktig höjdare.

Att kunna åka runt i Sverige och utomlands är ett privilegium.

Men under större delen av våra liv har vi åkt mot ett bestämt mål där vi har stannat och tillbringat kort eller lång tid. Då har det handlat om semester eller annan ledighet under tiden vi jobbade.

Som två pensionärer med husbil har vi helt andra möjligheter. Vi kan välja tid och plats på ett annat sätt. Och improvisera under resans gång.

Som när vi var i Västerås. På kartan såg vi att det fanns något som hette Vallby friluftsmuseum i utkanten av stan och Anundshög lite längre bort.

Jag har skrivit det förr. Vi lockas av gamla stenar i olika konstruktioner. Som Alfred Bexells talande stenar i närheten av Ullared.

Eller de grekiska kolonnerna i Selinunte på Sicilien eller den gamla romerska akvedukten i spanska Segovia.

Stenarna i Anundshög har inte varit arrangerade lika länge och ingår inte i en konstruktion på den nivån. Men det är ändå en fascinerande plats.

Och det finns spår i (nästan) grekisk klass. Arkeologer har hittat spår av människor från så där 3500 år tillbaka.

När vi rullade in med husbilen på parkeringen fanns det gott om plats. Jämfört när vi ett par timmar tidigare var i Vallby var i det närmaste helt tomt på folk.

Att vi kommit rätt fanns dock ingen tvekan om. På kaféhuset vid entrén till området fanns en stor skylt med just texten Anundshög.

Eftersom vi hade fikat strax före gick vi bara förbi och tog oss direkt till de informationstavlor som vi såg en bit bort.

Det bjöds på fascinerande läsning om ett område jag aldrig hade hört talas om förrän strax innan jag kom dit.

Lite skämmigt var det att konstatera att:

”Anundshög är Sveriges mest storslagna plats från vikingatiden. Här upplever du historisk närvaro, mystik och makt genom skeppssättningar, en gåtfull runsten och monumentala gravhögar.”

Och så hade jag, som alltid varit intresserad av historia, inte hört talas om det. I alla fall inte så att det hade fastnat.

Vi gick tillsammans in på själva fyndområdet. Bland det första vi passerade var en av de fem skeppssättningarna.

Det vill säga stenar organiserade i form av ett skepp. Det tolkas ofta som att det föreställer skepp som för den eller de som är begravda där till dödsriket.

Men skepp på land? Långt från Mälaren, ännu längre från havet.

Men för 3500 år sedan, på bronsåldern, låg Anundshög vid en havsvik. Sedan dess har landområdet höjts.

Eftersom vi hade vår lånehund Isa i koppel var det bara jag som gick upp på vad som på ett sätt kan kallas för områdets huvudattraktion: Själva Anundshögen, jättegraven som har gett området sitt namn.

Den är nio meter hög, diametern är mellan 64 och 68 meter.

Vem som ligger i den vet man man inte, men förmodligen var det en mäktig man som placerades där nån gång mellan år 500 och 1050.

Den är inte bara störst av alla gravar i området, den utgör även hela Sveriges största gravhög.

Efter att ha tagit trätrappan upp till toppen kunde jag njuta av en magnifik utsikt över området som Anundshög är en del av.

Det mest fascinerande att se var de två ihopbyggda skeppssättningarna, de största i området med sina 51 respektive 53 meters längd.

Åter nere på marken gick vi tillsammans med några andra nyfikna besökare och kollade runt mellan de stora stenblocken medan jag funderade på hur mycket kraft som hade gått åt till att få dem på plats.

De tre övriga skeppssättningarna är betydligt mindre. Men inget område i Sverige med fornlämningar har lika många skeppssättningar.

Vi gick bort från gravkullen och kom fram till den över tre meter höga runstenen.

Inskriptionen lyder: ”Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.”

Folkvid var en stor man på 1000-talet, Vred var en känd runstensristare.

Runan placerades vid en rad av stenar, som Folkvid förmodligen också bekostade. Stenarna markerar den väg som kungen tog genom området när han red runt på sin så kallade eriksgata för att möta sitt folk.

Anundshögs-området var ett maktområde som kungen behövde besöka.

Andra stenar i området markerar gravar.

På 1600-talet vältes av någon anledning alla stenar i stensättningarna och många andra. 1932 restes fyra av stensättningarna, runstenen och andra stenar igen.

Att gå runt i Anundshög är spännande och fantasieggande. Området bidrar i högsta grad till historieskrivningen om hur det var i områden under vikingatiden (ungefär år 700 till mitten av 1000-talet) när vikingarna gav sig ut på sina resor.

Stefan 28 juli 2026