Antibes

Vi har kört förbi Antibes åtskilliga gånger utan att svänga av motorvägen och ta oss in i stan.

Den här gången blev det äntligen av.

Lyxbåtar, Picasso och bilfria gränder är en kombo värd att kolla in lite närmare.

Vi kom från Laffrey och Gorges du Verdon utefter Route Napoleon och ville ha en bra camping eller ställplats för husbilen på östra delen av Franska rivieran.

Men det var inte helt enkelt. Där är det sällsynt med campingar (ännu färre som är kopplade till ACSI:s lågsäsongskort) och det finns inte heller så många ställplatser med bra läge för några dagar på den delen av rivieran.

Till slut hittade Anette Parc des Maurettes, alldeles norr om Antibes.

Jag ringde dit och fick besked om att det var för sent att boka via webben och att de inte tog emot några telefonbokningar.

Men om vi var där klockan 14, när de öppnade igen efter en och en halv timmas mitt-på-dagen-rast kunde det finnas en chans.

Vi kollade gpserna och klockan och insåg att det kunde gå. Men det gick inte att köra raka vägen för när vi närmade oss campingen fanns det massor av 3,5-tonsskyltar, vilket gör att vi inte får köra där med vår 4,1-tonnare.

Fem över två var vi framme och Anette närmast rusade in i receptionen. Där fick hon beskedet att det fanns en enda plats kvar för en bil av vår storlek – och den fick vi.

Campingen var fin och låg verkligen perfekt för våra önskemål.

450 meter till tågstationen varifrån vi åt ena hållet kunde åka åt Antibes och Cannes och åt det andra till Nice, Monaco och in i Italien.

Och när vi skulle bada i Medelhavet låg stranden alldeles bakom stationen, drygt 500 meter från campingen.

Lita på att vi var nöjda när vi hade parkerat husbilen och gick med brassestolar, kaffetermos och våra böcker ner till stranden.

Det är rätt många år sedan, men vi har varit i de kända städerna på rivieran: Cannes, Nice och Monte Carlo. Den här gången bestämde vi oss för att prioritera Nice (inlägg kommer senare) och Antibes.

Tågen går ofta. Till Antibes från Villeneuve-Loubet, som vår hållplats hette, tog det dessutom bara fyra minuter. Betydligt längre tid än så tog det att komma på hur vi skulle köpa biljetter (3,60 euro per person och väg) i automaten vid stationen. Men det gick till slut. Nu vet vi att det hade varit bättre att köpa på nätet innan vi gav oss i väg till stationen. 

Vi hann knappt sätta oss innan vi var framme, Antibes station var helt enkelt nästa hållplats.

Eftersom det var så där 32 grader insåg vi från början att vi inte skulle orka gå så långt, dessutom behövde vi åtskilliga pauser då vi plockade vattenflaskorna ur ryggsäcken.

Det innebar att vi prioriterade två områden: hamnen och gamla stan.

Det är bara några hundra meter från stationen till en av Medelhavets största hamnar. Det var dit vi gick först.

Vi visste ju att det inte ser ut som hemma i Fiskebäck, eller någon annanstans i Sverige för den delen.

Hamnen i Antibes handlar väldigt mycket om lyx.

Ganska stora båtar. Stora båtar. Och väldigt stora båtar.

De blev större och större ju längre utåt vi kom. På redden utanför fanns de som var ännu större.

Vi stod där en stund och tittade. Konstaterade att vår 5,68 meter långa styrpulpetbåt som ligger vid bryggan hemma inte skulle ha synts om vi lagt den i hamnen.

På andra sidan hamnen såg vi 1500-talsfästningen Fort Carré som lockade till ett besök. Men inte i den värmen.

När vi gick utefter kajen kom en liten gummibåt med två besättningsmän i vita skjortor och svarta kortbyxor och hämtade ett par som skulle ut till sin båt lite längre ut.

Vi såg också hur besättningarna på en del båtar tvättade och fejade för att allt skulle glänsa.

Det kan ju tyckas att det kan vara ett litet intrång och ställa sig bakom en båt och ta bilder när det finns människor ombord. Men å andra sidan; varför ska man ligga med aktern mot bryggan med så stora, lyxiga, fina båtar om ingen ställer sig och glor?

Antibes har anor från romartiden och det hade ju varit roligt om det varit en gammal romersk mur som hade begränsat hamnområdet. Men den är från 1500- och 1600-talet. I vilket fall som helst gick vi genom en av öppningarna och tog klivet in i Antibes gamla stad.

Klockan var ungefär elva på förmiddagen, en del människor rörde sig på de mestadels bilfria gatorna men restaurangerna hade ännu inte börjat fyllas med gäster.

För det kommer väldigt många turister till Antibes, hela året. Även om det naturligtvis är flest under högsommaren och vi var där i början på september.

Några smala gränder fångade vårt intresse, precis som i Colmar och Eguisheim och andra städer som vi har besökt under vår resa.

Eller när vi har åkt till Italien, Kroatien, Portugal eller Spanien.

Två ställen i gamla stan hade vi prickat in som måsten när vi nu äntligen hade kommit till Antibes. Den ena var marknaden och den andra vad som förmodligen är mest känt (utöver badstränderna) när man pratar om att besöka Antibes: Picassomuseet.

Men när vi kom fram till museet började vi med katedralen, museets grannhus. Det fanns en kyrka på platsen redan på 400-talet. Den raserades precis som några följande.

Dagens katedral började byggas i slutet på 1200-talet och har skadats och byggts om under årens lopp. Den fasad vi ser i dag fullföljdes på 1800-talet.

Vi gick som vanligt in i den öppna kyrkan, men eftersom det var fullsatt på grund av söndagsmässan valde vi att backa ut igen.

Innan vi fortsatte till Grimaldi-slottet, där Picasso-museet finns, tog jag en sväng mellan kyrkan och slottet och kom ner till muren mot havet.

Jag såg ut över havet och gick en liten bit på stenbeläggningen och kom fram till en väldigt speciell staty som bara stått där sedan 2023.

När jag vände mig om såg jag Picassos ansikte på 1500-talsslottet (ja, det mesta som ingick i Antibes befästningar byggdes på 1500- och 1600-talet).

Museet är populärt, men vi behövde bara stå så där tio minuter i kö. Den var väldigt mycket längre när vi gick därifrån en stund senare.

Anledningen till att det finns ett Picasso-museum i Antibes är både logisk och speciell.

Konstnären Pablo Picasso föddes i spanska Malaga, men bodde en stor del av sitt liv i Frankrike.

Under ett halvår 1946, året efter andra världskriget, bodde han i Antibes där han satt i just Grimaldislottet och skapade sin konst. Han inspirerades mycket av den fantastiska utsikten över havet.

Själv kan jag inte så mycket om Picasso (väldigt lite, om jag ska vara ärlig). Det verk jag känner till bäst är tavlan Guernica, minnesmärket över nazisternas bombning av den baskiska staden Guernica för att hjälpa Franco under det spanska inbördeskriget.

Och har man någorlunda koll på hur Guernica ser ut var det lätt att se på några av tavlorna på museet att Picasso var skaparen.

På flera ställen i museet satt större Picasso-kännare än vi och njöt av det legendaren hade skapat.

Men museet är inte begränsat till insidan.

På balkongen på baksidan, mot havet, finns mer konst. Framförallt från andra konstnärer.

Gitarrskulpturen fick många att stanna upp.

Precis som det nakna paret några meter därifrån.

Det togs en del selfiesar och groupiesar med olika konstverk bakom eller också ställde de upp sig med ryggen mot havet.

Från museet var det bara ett par gränder tills vi var framme vid Le Marché Provençal-marknaden.

Att gå och kolla utbudet i saluhallar och på matmarknader är något vi gillar.

Det är inte så att vi köper en massa frukt, grönsaker, bröd eller annat.

Det är snarare själva upplevelsen av alla dofter och vackra färger som är själva upplevelsen.

Samt, naturligtvis, de engagerade säljarna som ofta högljutt möter sina kunder för att höras i bruset.

Några trappsteg upp från gatan, med utsikt över Le Marché Provençal-marknaden, kom vi till en restaurang där vi bestämde oss för att äta något.

Flera bord var tomma beroende på att de var reserverade. Vi förstod att vi hade kommit till en populär restaurang, men behövde bara vänta tio-femton minuter på att få ett bord.

Är man i Frankrike och ska äta något lätt är crèpe alltid ett alternativ. En tunn pannkaka med jordgubbar och nutella är kanske inte det optimala sett utifrån kostcirkeln, men gott var det.

Citronjuicen vi beställde till smakade väldigt, väldigt mycket citron. Den mådde bra av att späs ut ordentligt med vattnet som följde med beställningen.

Vi tog en väg vi inte hade gått tidigare när vi började gå mot stationen.

Passerade bland annat en stor väggmålning vid en park som var omgiven av ett staket. Målningen var en del av stadsparken som hette Edens trädgård.

En liten bit bort stötte vi även på den enda muralmålning som vi såg under vår promenad genom Antibes gamla kvarter.

Vi hade kunnat gå ner till den fina stranden utanför hamnen, men valde att inte göra så eftersom det var så hett och vi inte hade någon parasoll med oss. Badet tog vi hemma vid campingen istället.

Det tog ännu längre tid att lösa en returbiljett på stationen än vad det gjorde när vi köpte den första biljetten. Det var ett lätt kaos när fransmän och utländska turister skulle förstå hur man gjorde.

För oss tog det inte så lång tid, vi hade ju lärt oss några timmar tidigare.

Däremot fick vi hålla på och leta efter hur vi skulle komma över till andra sidan perrongen för att komma med vårt tåg.

Men även det löste sig.

Stefan 11 september 2026