Amsterdam

Amsterdam är en av de där städerna där det ibland räcker med att lufsa runt.

Det är stort, där finns så mycket.

Vi gick några dagar utefter kanaler, över broar. Vi korsade torg, tog en kaffe här och där.

Och så gick vi in i Amsterdams minsta hus.

Vår allra första resa med husvagn gick till Holland 1987. Husvagnen var lånad, det var ett första test om det skulle vara något för oss.

Det var det, trots att vi fick en hel del regn på oss.

Naturligtvis passade vi även på att besöka Amsterdam där vi tillbringade en stor del av en dag med att gå runt i de centrala delarna.

Det främsta minnet från den dagen var när vi, som oskyldiga småbarnsföräldrar, upptäckte att det fanns kvinnor med inte så mycket kläder på sig i skyltfönstren. Vi hade lugnt flanerande tagit med oss våra två söner, två och fem år gamla, in i red light district utan att kolla vart vi var på väg.

2019 var vi på nytt i Amsterdam, den gången efter att ha sålt vår sista husvagn året före.

De tidigare besöken gav mersmak, Amsterdam är en stad vi gärna åker till.

Den här gången var det återigen som en del av ett längre besök i Holland, eller Nederländerna som det heter när man menar hela landet.

Vi hade redan varit i Giethoorn, Zwolle och Keukenhof.

Vi stod med husbilen i tre nätter på Camperpark Amsterdam, en sån där perfekt stadscamping där det viktigaste är att det ska vara smidigt att ta sig in till stan.

Vi kunde ha tagit cyklarna den dryga milen in till centrum. Men det var ännu enklare att gå de sex hundra meterna till tunnelbanan och åka 13 hållplatser till centralstationen, som är ändhållplats på linje 53. Mitt i Amsterdam.

Förra gången vi var i Amsterdam började vi med att ta en väldigt intressant båttur som gav ett annat perspektiv än det man får till fots.

Det finns flera båtföretag att välja på vid centralstationen, men den här gången nöjde vi oss med att passera både biljettförsäljare och kanalbåtar. Lite lockande var det, men vi kände inte tillräckligt mycket för en båttur och då fick det vara.

Stegen gick istället västerut, mot det stora kanalområde som heter Jordaan.

Vid vårt förra besök i Amsterdam spenderade vi mycket tid där och såg ingen anledning att inte göra sammalunda den här gången.

På vägen dammade vi även av andra gamla minnen. För när vi kom in på de smalare gatorna såg vi skyltarna ungefär samtidigt som vi började känna igen lukten.

Coffee shop i Amsterdam är inga vanliga kaféer, cannabisbladen på skyltarna utanför visar vad som lockar många hit. Och när det vid samma eller andra butiker skyltas med svamp handlar det inte om att det krängs champinjoner.

Vi är ovana vid att det röks cannabis, men doften när någon passerade med en cannabiscigarett i en kupad hand kände vi igen.

Även om det är lagligt att köpa och röka är det olagligt att röka offentligt bland folk. Skyltar där det hotas med 100 euro i böter för att röka cannabis eller dricka alkohol mitt på gator eller torg sitter här och där.

Själv kände jag mig lite obekväm när vi gick där. Jag har varit skyddad från droger i hela mitt liv och ser gärna att det fortsätter så.

Vi bytte till en parallellgata som gick utefter en av alla vältrafikerade kanaler och fortsatte in i Jordaan.

Jag har genom hela livet tagit massor av bilder. Jag gillar att upptäcka nya miljöer och nya vinklar.

Men jag vet jag också kan ta nästan identiska bilder. Igen. Och igen. För att det är så fint.

I kanalernas Amsterdam finns många sådana exempel. Jag var övertygad om att jag stått på samma ställe vid tidigare resor och tagit bilder på båtar, blommor och blommiga cyklar.

Ändå gör jag det igen, bara för att jag gillar det.

Båtar som kommer på kanalerna på olika ställen. Båtar där styrman får jobba för att ta en 90-graderssväng.

På en bro står en cykel prydd med skära (jag vet att en del säger rosa, men jag växte upp med att det heter skär och så har det fått förbli) fjädrar och plastblommor. Klick med mobilkameran.

En annan bro med en annan utsmyckad cykel och båt i bakgrunden. Nytt klick.

Och så höll det på. För vackert var det.

Det tog en stund för oss att komma fram till ett av dagens mål, var sin rejäl pannkaka. En holländsk specialitet.

Förra gången vi var i Amsterdam letade vi oss fram till Pancake Bakery en av de mest populära pannkaksrestaurangerna i staden, enligt Trip advisor.

Gissa vart jag ledde oss den här gången? Till samma ställe. Dålig fantasi? Verkligen. Men det var så bra förra gången att det var värt ett besök till.

En stooor pannkaka med två kulor glass, tre klickar grädde och jordgubbssylt ger inga pluspoäng hos viktväktarna. Men gott var det.

Bara några hundra meter därifrån ligger Amsterdams kanske mest berömda byggnad. Det var där som den unga judinnan Anne Frank gömde sig undan nazister.

Vi var där med våra söner för 39 år sedan och greps och fascinerades av hennes öde. Vid förra Amsterdam-besöket gick vi dock förbi de långa köerna, likadant gjorde vi den här gången.

Vi gick vidare. Nästa museum att passera var husbåtsmuseet, som naturligtvis finns inuti i en av kanalpråmarna.

Jag blev fascinerad när jag fick syn på ett gäng skulpturer med olika instrument. De bildade en musikoas där det fanns en lugn och ro som verkade uppskattas av gänget som satt där och filosoferade eller kikade på sina mobiler.

Vi är inga shoppare. Anette gillar i och för sig att gå in och titta i någon affär emellanåt. Själv har jag inget behov av att gå in i affärer om jag inte ska köpa något jag vill ha eller behöver.

Därför har jag ingen riktig aning om hur många butiker vi gick förbi den här dagen. Men det var nog väldigt många.

Jag har bättre koll på intressanta byggnader och platser.

Som Begijnhof, ett fascinerade ställe som jag aldrig tidigare hört talas om.

På 1300-talet skapades det som en plats där kvinnor som jobbade med att hjälpa andra, men inte ville gå i kloster, kunde bo i lugn och ro.

Husfasaderna riktades in mot en gård utan insyn utifrån, det som syntes från gatan var husens baksidor. Under flera hundra år hade kvinnor en fristad här, där det också finns en kyrka som sedan 1600-talet drivs av Amsterdams reformerta engelska församling.

När vi skulle in på området blev vi uppmanade av en vakt utanför att vi skulle vara tysta när vi gick in eftersom människorna som bor i lägenheterna inte vill bli störda av alla turister som kommer dit.

Benen började bli tunga och i magen saknades något. Vila löste vi på en utomhusrestaurang med fin utsikt där vi även åt var sin väldigt god hamburgare.

På väg tillbaka till stationen gick vi genom Red light district, som inte alls ser ut som det gjorde för 40 år sedan.

Visst, prostitutionsmuseet och en del annat påminner om hur det var – men i dag skäms ingen för att gå genom området.

När vi kollade på kartan på vägen vi hade gått första dagen insåg vi att vi, trots att vi inte hade åkt båt eller gått in i på något museum, inte hade rört oss över så stor yta.

Det fanns en del att se fram mot när vi gick mot tunnelbanan nästa dag.

Vi öppnade dagen med att gå direkt till det kungliga palatset. På vägen dit fascinerades vi bland annat av en läcker tunnel genom ett hus.

Slottet vara öppet för besökare, men vår längtan efter att frottera oss i de kungliga gemaken var inte tillräckligt starka.

Det fick räcka med en tit på utsidan.

Inte heller gick vi in i grannfastigheten som, trots att den byggdes på 1400-talet, heter Nya kyrkan. Detta på grund av att den är nyare än den gamla.

I andra ändan av Damtorget finns ett monument av en helt annan typ. En minnesskulptur efter alla som dog under andra världskriget.

Nära den följde vi våra luststyrda instinkter och satte oss ner vid ett bord på ett kafé och tog dagens första cappuccino.

Efter att ha sett de gigantiska byggnaderna vid Damtorget tog vi hjälp av både papperskarta och gps för att ta oss till motsatsen; det som kallas för Amsterdams minsta hus.

Men det fanns först en säck att knyta ihop. Vi hade ju precis varit vid den nya kyrkan, vi måste ju även se den gamla kyrkan, Oude kerk. Den är inte bara stadens äldsta kyrka utan även hela Amsterdams äldsta hus.

Tyvärr var den inte öppen, det fick även där räcka med en okulär besiktning av en imponerande byggnad.

Åter till det minsta huset. Vi hade nästan passerat det dagen före, men hade missat det med en gata.

Nu var vi mer noggranna när vi kom till Oude Hoogstraat, som gatan heter där det ligger.

Om vi inte hade haft gatunumret hade vi kanske inte hittat det. För det är verkligen smalt, intryckt bland både bredare och högre byggnader.

Vi stod utanför och kikade en stund innan vi bestämde oss för att gå in i vad som är tebutik.

Där träffade vi förtjusande Kirsten, vars familj äger huset. Hon bodde till och med där när hon i sin ungdom studerade vid universitetet.

Men det är inte stort. 202 centimeter brett och ungefär fem meter på djupet. Höjden är tre våningar varav bara den nedersta och har ordentlig takhöjd.

På somrarna är det jättevarmt, på vintrarna jättekallt eftesom det inte går att sätta in vanlig värme utan man får nöja sig med lösa uppvärmningsaggregat i huset som om tolv år har stått i 300 år.

Sen drygt tre år tillbaka driver Kirsten tebutiken tillsammans med sin man Niels.

Holland och Amsterdam är ju i högsta grad konstnärliga områden. Med konstnärer som Rembrandt och Van Gogh är det självklart att många lockas dit för att se deras och många andra målares alster.

Vi har tidigare varit på Van Gogh-museet, vilket vi uppskattade mycket. Men den här gången fortsatte vi på det inslagna temat och gick inte in på något av museerna.

Däremot gick vi till det stora museikvarteret i de sydvästra delarna av centrum.

På vägen dit tog vi vägen om blomstermarknaden som vi först när vi kom dit insåg att vi hade besökt tidigare. Där kan man exempelvis köpa lökar att ta med sig hem och sticka i jorden eller ge bort.

Jag hade sett tillräckligt med blommor i Keukenhof och väntade, på många gubbars vis, på utsidan medan min bättre hälft letade efter lite grejer på insidan.

Jag hittade en parkbänk varifrån jag upptäckte att det bara några meter framför mig fanns en stor affisch med Johan Cruyff (en av världens genom tiderna bäste fotbollsspelare) och en gäng andra före detta och nuvarande holländska fotbollsspelare. Sånt kan man ju alltid kolla på en stund.

Vi hade lite svårt att hitta rätt spårvagnslinje till museiområdet, gick därför hela vägen.

När vi gick lite för långt i en riktning hamnade vi på Rembrandtplatsen. Konstnären själv stod i statyformat mitt på platsen och såg ut över sina besökare.

Många av dem satt i solen och åt och drack.

Rijksmuseet är en imponerande byggnad. När man, som vi, kom norrifrån är museet som en stor vägg framför. För att ta sig in till det stora museiområdet där bakom får man gå genom valven under museet där en ständig ström av fotgängare och cyklister passerar.

Eftersom vi hade varit på vandring en stund sökte vi oss direkt till det lilla, välklippta parkområdet till vänster. På var sin stol satt vi i solen och vilade och hade det gött.

Plötsligt kom våra kompisar Martin och Carina gående. Inte så överraskande egentligen eftersom vi stod bredvid varandra på campingen och visste att de skulle ta en museisväng under dagen.

Men lite kul var det att träffas just där. Martin tog chansen att göra som flera andra när vattnet slutade spruta ur den cirkelformade springbrunnen. Han gick in i ringen och stod där när vattnet kom i gång igen. Efter en liten stund försvann strålarna. Martin klev ut och någon annan klev in.

För att återuppleva gamla minnen tog vi ett varv även runt de andra museerna där Van Gogh-museet verkligen gett oss både minnen och bilder.

Vi gick öven förbi Mocomuseet där lite modernare konstnärers verk finns. Som Jeff Koons, amerikanen som var gift med den tidigare porrskådisen La Cicciolina, som under sitt ursprungsnamn Ilona Stiller en gång blev invald i det italienska parlamentet.

Utanför Mocomuseet fanns även ett för mig betydligt mer bekant namn, Andy Warhol. Den amerikanske popkonstnären som jag förmodligen gjorde den sista intervjun med efter att han målat en tavla och räddat hockeyklubben Frölundas ekonomi.

Men, som skrivet, några entrébiljetter investerade vi inte i. Vi lämnade istället området och letade reda på en svårvagn som tog oss direkt tillbaka till centralstationen.

När vi satt på linje 53 mot campingen och funderade på våra två dagar i Amsterdam konstaterade vi att vi skulle kunna göra likadant igen. Och igen.

För Amsterdam är en stad att gå runt i.

Stefan 24 april 2026