Albufeira

Efter en och en halv månader på rull var vi ute efter de traditionella semesteringredienserna:

Sol och bad.

Vi ville bo på en camping eller ställplats vid en strand någonstans på den portugisiska Algarvekusten.

Valet föll på en ställplats alldeles utanför Albufeira – med en fantastisk strand.

När man säger att man ska till Spanien och Portugal låter det automatiskt som en solsemester, även om det är på höstkanten, efter högsäsongen. Men vi åkte tidigt på hösten, redan 31 augusti. Då borde det kunna bli ett och annat dopp i havet i länderna söderut.

När man kör med husbil som vi gjorde är det dock inte självklart att det blir så.

När vi var på och runt Omaha Beach på den franska Atlantkusten var det, i alla fall inte för oss, aktuellt att bada i havet. Inte bara för att Atlanten alltid är iskall, med ebb och flod är det ganska svårt att hålla i gång vanliga stränder.

Lika svårt att bada var det längst nere i södra Frankrike när vi var i surfingparadiset Biarritz i några dagar. Vågorna är ofta både höga och kraftiga. Bra för surfare, sämre för badare. Jag gillar att flyta och simma när jag badar, i Biarritz blev det till att gå försiktigt ut och låta vågorna blöta mig upp till magen. Jag ville undvika eventuellt baksug.

Bara några mil söderut från Biarritz, precis innanför den spanska gränsen, ligger San Sebastian. På en av världens läckraste stadsstränder tog vi våra första dopp. Gött och varmt, inte så mycket tidvatten och i stort sett inga vågor.

När vi fortsatte västerut efter den spanska nordkusten hade vi förhoppningar om något eller några dopp. Men ebb och flod och flod och höga vågor fick oss att avstå där också.

När vi stod på campingarna utanför Porto och Lissabon var vi och kikade på de fina stränderna nedanför. Men stora vågor och ebb och flod fanns där också. Hur kallt det var i vattnet var ingen faktor som jag brydde mig om där och då, men något bad blev det inte mer än i någon swimmingpool då och då. Men för mig är pool ett (stundtals helt okej) substitut när havet inte finns att tillgå.

Vi var alltså väldigt badsugna när vi siktade på Algarve efter Lissabon.

Annars brukar vi kika efter vad som finns att göra på en ort som vi funderar på att besöka. Gärna lite gamla stenar och historia, fina hus och läckra parker eller några speciella maträtter eller bakverk.

Den här gången handlade det bara om att hitta en hygglig ställplats, en av 40 övernattningsplatser under vår resa, så nära en fin strand som möjligt. Vi kikade efter ställen utefter hela kuststräckan. Valet blev ganska enkelt när vi pratade med våra vänner Magnus och Tina, som redan befann sig på ställplatsen Parque Caravanas Açoteias alldeles öster om Albufeira.

De var väldigt nöjda med den välutrustade ställplatsen och förklarade att det var en kort promenad ner till stranden.

Det fanns bara några platser kvar av 60 möjliga. Vi valde att ställa oss bredvid Magnus och Tina på den högsta delen av ställplatsen. Där fanns ingen el, men med dubbla solceller på taket och litiumbatteri behövde vi inte det.

När vi kollade runt insåg vi att det fanns anledningar till att den, utöver närheten till havet, var populär.

Där fanns dubbla platser för tömning av grå- och svartvatten och fyllning av vatten.

Där fanns, visserligen primitiva och slitna, duschar och toaletter. Men tvättmaskinerna var fräscha.

Och mitt på ställplatsen fanns två, på eftermiddagar och kvällar, välanvända bouleplaner. På andra sidan gatan såg vi en liten livsmedelsbutik med begränsade öppettider – riktad mot vår ställplats och den bredvid.

Efter en liten lunch drog vi på badkläderna och greppade brassestolarna och gick mot havet. Först en liten, lätt lutande, uppförsbacke.

Därefter utsikten som gjorde att vi snabbt gick vidare och tog den långa trätrappan ner mot sandstranden.

Och väl där ställde vi oss i sanden och tittade och njöt.

Den rödaktiga färgen på sandstensberget som avgränsar stranden var fantastiskt vacker i eftermiddagssolen. Det blå havet likaså.

När jag såg västerut, bort mot själva staden Albufeira, såg jag inget slut på stranden.

Då jag vred på huvudet 180 grader och såg boråt Spanien var det likadant. Falesiastranden, Praia da Falesia, är en av de vackraste stränder vi har varit på.

Den hamnar i samma ögongodiskategori som stranden i San Vito lo Capo på Sicilien där vi var under vår höstresa med vår dåvarande husbil 2023. Och det var inte bara en strand att sola och njuta på. Det gick även att bada utan att behöva fundera på temperatur, våghöjd eller tryck från havet.

Falesiastranden var precis vad vi behövde där och då.

Det blev några dagar med sol, bad, bokläsning och allmänt slappande.

En eftermiddag beställde vi en Bolt-taxi för att åka tillsammans med Magnus och Tina in till Albufeira, en sträcka på ungefär en mil varje väg. Chaufför var indiern Kulbir som växlade mellan att bo i Portugal och Indien. Resan kostade ungefär 120 kronor dit och lika mycket med brasilianaren Hemerson när vi åkte tillbaka.

Albufeiras historia sträcker sig tillbaka till romartiden och staden var ett centrum för handel och fiske även under arabernas storhetstid. Under medeltiden var det en viktig del av den portugisiska handeln.

Många gamla byggnader förstördes dock vid jordbävningen 1755.

Det finns en del historia att ta del av i Albufeira. Men vi tog inte till oss så mycket den här gången, vi ägnade oss bara åt att gå runt och se oss omkring.

Vi gick runt på det för stunden ganska tomma Gamla torget, omgivet av flera vackra hus.

Vi gick genom gångtunneln från 1932. Den som byggdes för att lättare komma ner till stranden från de centrala delarna.

På andra sidan tunneln såg vi den lokala stranden som till skillnad från stranden där vi bodde var i det närmaste täckt av solstolar och parasoller.

Några badkläder hade vi dock inte med oss, det fick räcka med doppet ”hemmavid”.

Albufeira är en mysig, populär sommarstad med massor av turister från både Europa och andra delar av världen.

Vi hörde svenska på flera håll och såg även andra spår av folk från vår eget hemland.

Bland alla språk som menyerna var översatta till fanns även en svensk meny under en blågul flagga.

Vi lufsade i sakta mak genom gränder och små gator.

Staden domineras av vita hus, men där finns massor av färgklickar i form av dörrar och fönsterluckor målade i kraftiga färger.

Ett av målen med besöket inne i stan var att äta middag. Den föresatsen lyckades, utbudet av restauranger var stort och det fanns gott om tomma platser när eftermiddagen var på väg att övergå i kväll.

En del turister, sådana som vi, kan tänka sig att äta middag tidigt. Men portugiser är ju kända för att gärna äta sent.

När det nästa dag var lite kyligare och inte alls lika njutbart att sitta på stranden var det dags att rulla vidare mot Spanien och det närmaste målet Sevilla.

Att det blev en plats ledig uppskattades förmodligen av någon annan. För båda ställplatserna, som ligger bredvid varandra, är populära bland övervintrande husbilsmänniskor.

De som kom innan vi åkte kunde inte stå där så många dagar. För redan till veckan efter var det fullbokat och skulle så förbli under lång tid framöver.

Stefan 20 januari 2025